kl
kl
RR 1 - Prolog
Under min tid som student i St Petersburg (februari till maj 2003) roade jag mina vänner med att dokumentera mina intryck i ett antal e-mail som jag kallade « Ryska rövarhistorier ». På begäran har jag nu sammanställt dessa - helt sanna - berättelser i en korrekturläst version i blogg-format.
Denna blogg är tillägnad det kalla krigets ryss-xenofobi. Den som fick punkbandet KSMB att rocka så här för mig och mina högstadiekompisar i stockholmsförorten Tullinge :
En textrad som bekräftar myten om att det finns ett « t » i det ryska ordet « spasiba ». En myt som visar att det finns mycket kvar för svenskarna att lära sig om vara forna fiender i öster.
Denna blogg är tillägnad det kalla krigets ryss-xenofobi. Den som fick punkbandet KSMB att rocka så här för mig och mina högstadiekompisar i stockholmsförorten Tullinge :
« De är ryssar, och de smyger överallt,
och de tisslar, men det värsta utav allt ;
jag har aldrig sett dem ! Spatsiba ! »
och de tisslar, men det värsta utav allt ;
jag har aldrig sett dem ! Spatsiba ! »
En textrad som bekräftar myten om att det finns ett « t » i det ryska ordet « spasiba ». En myt som visar att det finns mycket kvar för svenskarna att lära sig om vara forna fiender i öster.
RR 2 - Introduktion
Är det någon som minns den eufori som skjölde över vårt land i början av 90-talet, då Sverige fick ett knippe nya grannländer på andra sedan Östersjön?
Man blickade lystet och nyfiket på våra "nya" grannar och nickade åt varandra. Självklart skulle våra nya vänner frälsas med demokrati och marknadsekonomi! (Var det någon mer än jag som missade tankebryggan mellan "demokrati" och "marknadsekonomi"?) Nationalekonomen Anders Åström skickades till Moskva för att doppa vårt enorma grannland Ryssland i chockterapins stålbad. Koncernchefen Percy Barnevik summerade pionjärandan i en slogan: "Go East, young man!".
Jag är visserligen inte man, men jag sällade mig ändå till lämmeltåget av nyfikna och förväntansfulla vikingaättlingar som sökte sig i österled för att återuppta kontakten med våra forna vänner.
Upplevelsen smakade både salt och socker. När jag väl hade dechiffrerat det kyrilliska alfabetet och lärt mig att konversera på några av de lokala tungomålen i Baltikum, upptäckte jag att varken ryssar eller balter är särskilt exotiska. De är som vilka människor som helst som lever i ett kraschat ekonomiskt och socialt system och som hankar sig fram bäst de kan utifrån sina personliga förutsättningar. Varken mer eller mindre.
Mina ryska rövarhistorier handlar om min åttonde expedition till nordvästra Ryssland. Uppdraget är att tvätta bort de sista spåren av min ryska utlänningsaccent. I detta syfte har jag emmigrerat till St Petersburg under tiden februari till maj 2003.
Jag kommer under denna tid att vara mycket sparsam med att besvara mail. Du får istället hålla till godo med mina ryska rövarhistorier!
Man blickade lystet och nyfiket på våra "nya" grannar och nickade åt varandra. Självklart skulle våra nya vänner frälsas med demokrati och marknadsekonomi! (Var det någon mer än jag som missade tankebryggan mellan "demokrati" och "marknadsekonomi"?) Nationalekonomen Anders Åström skickades till Moskva för att doppa vårt enorma grannland Ryssland i chockterapins stålbad. Koncernchefen Percy Barnevik summerade pionjärandan i en slogan: "Go East, young man!".
Jag är visserligen inte man, men jag sällade mig ändå till lämmeltåget av nyfikna och förväntansfulla vikingaättlingar som sökte sig i österled för att återuppta kontakten med våra forna vänner.
Upplevelsen smakade både salt och socker. När jag väl hade dechiffrerat det kyrilliska alfabetet och lärt mig att konversera på några av de lokala tungomålen i Baltikum, upptäckte jag att varken ryssar eller balter är särskilt exotiska. De är som vilka människor som helst som lever i ett kraschat ekonomiskt och socialt system och som hankar sig fram bäst de kan utifrån sina personliga förutsättningar. Varken mer eller mindre.
Mina ryska rövarhistorier handlar om min åttonde expedition till nordvästra Ryssland. Uppdraget är att tvätta bort de sista spåren av min ryska utlänningsaccent. I detta syfte har jag emmigrerat till St Petersburg under tiden februari till maj 2003.
Jag kommer under denna tid att vara mycket sparsam med att besvara mail. Du får istället hålla till godo med mina ryska rövarhistorier!
RR 3 - Sjösjuk och spyfärdig på Mare Balticum
"Jag måste vara galen!" for det igenom mitt huvud när jag steg upp ur hyttbädden på Regina Baltica för att se till att mina tre tunga resväskor var ordentligt surrade. Alla saker som inte hade fast förankring i skrovet kastades fram och tillbaka eftersom att Östersjön sedan en halvtimme tillbaka erbjöd fartyget en mångfald av vågriktningar av varierande kraft. Det knakade betänkligt i skrovet och ljud av krossat glas som forslades fram och tillbaka över golvet ljöd genom hyttväggen för varje kastvåg. Jag gissade att ljudet kom från taxfreebutiken.
Mitt balanssinne var en av de saker som svävade fritt inne i fartyget. Toaletten var upptagen av min hyttkamrat, så jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta på mig kläderna om jag ville kräkas någon annanstans än i hytten. Och det ville jag. När jag satte mig på sängen för att ta på mig skorna lossnade sängen ovanför mig från sin förankring och brakade in i mitt skallben. Det fick mig att glömma bort att jag behövde spy - för ett litet tag.
Det var exakt 74 steg mellan hytten och livbåtarna. Om bara inte fartyget välte med babord sida ned så skulle det här äventyret kunna gå bra för min del. Regina Baltica hette tidigare Anna Karenina, men döptes om då hon köptes över av rederiet Estline för att ersätta fartyget Estonia på rutten Stockholm-Tallin. En tid efter fartygskatastrofen genomförde rederiet Estline en ansiktslyftning och skaffade sig då en ny logga och ett nytt namn och heter numera Tallink.
Jag passerade ett antal illamående medpassagerare på vägen till receptionen, där jag köpte sjösjuketabletter som jag delade med mig av till min hyttkamrat. Sedan somnade jag av ren utmattning.
Nattbussen till St Petersburg var varm, men inte det minsta bekväm. I nattmörkret kunde jag skymta TV-tornet i Tallin, dit sovjetiska stridsvagnar körde fram när balterna för ett dussin år sedan tog varandra i hand och sjöng folksånger tillsammans. Numera är marken kring TV-tornet bebyggd med villatomter och knappast farbar för stridsvagnar.
Mitt i natten väcktes passagerarna för att passera gränskontrollen. De estniska gränspoliserna var som vanligt avslappnade och slängde bara som hastigast en blick på oss passagerare. Deras ryska kollegor arbetade dessto mer frenetiskt. Alla passagerarna fick ta sitt baggage ur bussen och släpa det fram till passkontrollen. För min del rörde det sig om två blytunga resväskor och två ryggsäckar. Just den här dagen var dock röntgenmaskinen avstängd så bagaget fick stuvas tillbaka in i bussen - ogenomlyst.
En nyhet från och med den 2 februari var att alla icke-ryska medborgare och statslösa skulle fylla i en speciell blankett med samma uppgifter som Ryska ambassaden hade frågat om innan de utfärdade inresevisumet (ärende i landet, passnummer osv.).
Efter ytterligare två timmars halvslummer i bussätets obekväma liggställning var vi framme i St Petersburg. Det faktum att klockan var sju på morgonen, att det var 15 minusgrader och att jag hade tungt bagage gjorde att jag lät bli att pruta till normalpris för taxin (en uppgift som jag i vanliga fall utövar som en sport). Jag betalade hissnande 120 kronor för färden till studenthemmet.
Portvakten på studenthemmet skrattade åt mig när jag i etapper släpade in mitt baggage genom den alltför smala ingången. Jag hade god lust att skratta åt honom (och hans arbetsgivare!) när han förklarade att hissen bara gick till våningarna 5-18, och att jag skulle bo på fjärde våningen. Jag valde att släpa bagaget nedåt.
Det ryska klansamhället satte genast klorna i utbölingen från Norden.
Alla utlänningar som vistas i landet längre än tre månader måste visa upp ett negativt HIV-test, dels för den ryska ambassaden som utfärdar visumet och dels för den organisation som har bjudit in utbölingen till landet. I mitt fall är det filologiska fakulteten på St Petersburgs Statliga Universitet, som också har köpt en licens för att registrera utlänningarnas visum från den ryska migrationsmyndigheten. Naturligtvis måste denna registrering ske enligt ett av migrationsmyndigheterna fastställt reglemente. Bland annat föreskriver detta reglemente att HIV-testet ska vara utfärdat av en speciell medicinsk klinik i St Petersburg. Jag, som tycker att allt som har med sprutor att göra är äckligt, hade förberett mig inför visumregistreringen genom att noga se till att resultatet från läkarmottagningen i Malmö var översatt till engelska och hade erforderlig stämpel och signatur.
Detta dokument imponerade dock inte på tjänstemännen i detta land, där olika småpåvar och wannabe-påvar härskar i administrationen. Fakulteten vet inte mer än att de absolut måste kräva ett HIV-intyg från just den här kliniken och kliniken vet inte något annat än att de inte kan godta några andra tester än sina egna, inte ens de som har godkänts av landets ambassad.
Mitt balanssinne var en av de saker som svävade fritt inne i fartyget. Toaletten var upptagen av min hyttkamrat, så jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta på mig kläderna om jag ville kräkas någon annanstans än i hytten. Och det ville jag. När jag satte mig på sängen för att ta på mig skorna lossnade sängen ovanför mig från sin förankring och brakade in i mitt skallben. Det fick mig att glömma bort att jag behövde spy - för ett litet tag.
Det var exakt 74 steg mellan hytten och livbåtarna. Om bara inte fartyget välte med babord sida ned så skulle det här äventyret kunna gå bra för min del. Regina Baltica hette tidigare Anna Karenina, men döptes om då hon köptes över av rederiet Estline för att ersätta fartyget Estonia på rutten Stockholm-Tallin. En tid efter fartygskatastrofen genomförde rederiet Estline en ansiktslyftning och skaffade sig då en ny logga och ett nytt namn och heter numera Tallink.
Jag passerade ett antal illamående medpassagerare på vägen till receptionen, där jag köpte sjösjuketabletter som jag delade med mig av till min hyttkamrat. Sedan somnade jag av ren utmattning.
Nattbussen till St Petersburg var varm, men inte det minsta bekväm. I nattmörkret kunde jag skymta TV-tornet i Tallin, dit sovjetiska stridsvagnar körde fram när balterna för ett dussin år sedan tog varandra i hand och sjöng folksånger tillsammans. Numera är marken kring TV-tornet bebyggd med villatomter och knappast farbar för stridsvagnar.
Mitt i natten väcktes passagerarna för att passera gränskontrollen. De estniska gränspoliserna var som vanligt avslappnade och slängde bara som hastigast en blick på oss passagerare. Deras ryska kollegor arbetade dessto mer frenetiskt. Alla passagerarna fick ta sitt baggage ur bussen och släpa det fram till passkontrollen. För min del rörde det sig om två blytunga resväskor och två ryggsäckar. Just den här dagen var dock röntgenmaskinen avstängd så bagaget fick stuvas tillbaka in i bussen - ogenomlyst.
En nyhet från och med den 2 februari var att alla icke-ryska medborgare och statslösa skulle fylla i en speciell blankett med samma uppgifter som Ryska ambassaden hade frågat om innan de utfärdade inresevisumet (ärende i landet, passnummer osv.).
Efter ytterligare två timmars halvslummer i bussätets obekväma liggställning var vi framme i St Petersburg. Det faktum att klockan var sju på morgonen, att det var 15 minusgrader och att jag hade tungt bagage gjorde att jag lät bli att pruta till normalpris för taxin (en uppgift som jag i vanliga fall utövar som en sport). Jag betalade hissnande 120 kronor för färden till studenthemmet.
Portvakten på studenthemmet skrattade åt mig när jag i etapper släpade in mitt baggage genom den alltför smala ingången. Jag hade god lust att skratta åt honom (och hans arbetsgivare!) när han förklarade att hissen bara gick till våningarna 5-18, och att jag skulle bo på fjärde våningen. Jag valde att släpa bagaget nedåt.
Det ryska klansamhället satte genast klorna i utbölingen från Norden.
Alla utlänningar som vistas i landet längre än tre månader måste visa upp ett negativt HIV-test, dels för den ryska ambassaden som utfärdar visumet och dels för den organisation som har bjudit in utbölingen till landet. I mitt fall är det filologiska fakulteten på St Petersburgs Statliga Universitet, som också har köpt en licens för att registrera utlänningarnas visum från den ryska migrationsmyndigheten. Naturligtvis måste denna registrering ske enligt ett av migrationsmyndigheterna fastställt reglemente. Bland annat föreskriver detta reglemente att HIV-testet ska vara utfärdat av en speciell medicinsk klinik i St Petersburg. Jag, som tycker att allt som har med sprutor att göra är äckligt, hade förberett mig inför visumregistreringen genom att noga se till att resultatet från läkarmottagningen i Malmö var översatt till engelska och hade erforderlig stämpel och signatur.
Detta dokument imponerade dock inte på tjänstemännen i detta land, där olika småpåvar och wannabe-påvar härskar i administrationen. Fakulteten vet inte mer än att de absolut måste kräva ett HIV-intyg från just den här kliniken och kliniken vet inte något annat än att de inte kan godta några andra tester än sina egna, inte ens de som har godkänts av landets ambassad.
Nu är det dock ett val som jag har gjort att placera mig i kategorin "utlänningar som vistas i Ryssland mer än tre månader", och i detta val ingick det, helt utan att jag visste om det, att bli stucken av den ryska sjukvårdens (förhoppningsvis rena!) sprutor. Och det åligger inte mig, utan den internationella diplomatkåren, att påpeka det bisarra i att Ryssland kräver två separata HIV-intyg från utlänningar, samtidigt som man klumpar ihop fängelsekunder med diverse olika infektioner i samma fängelsecell som interner utan infektioner. Ryssarna har hört den kritiken förr och brukar svara att det beror på platsbrist och resursbrist i det ryska fängelsesystemet, och vad jag har förstått så välkomnar man ekonomiska tillskott från utlandet för att stoppa epidemierna i fängelserna.
RR 4 - Min grammatiklärare och Faustkabinettet
Ivan, min grammatiklärare, studsade upp ur stolen han satt på när han fick se mig och gav mig genast fyra kindpussar. Enligt den ryska kulturella kodexen betyder det att han räknar mig som en god vän som han inte har sett på länge. När jag tänker efter närmare så kan hans tillgivenhet ha med Faustkabinettet att göra.
Ivan är mycket intresserad av fornrysk litteratur. När jag fick ett erbjudande om en guidad visning i Faustkabinettet frågade jag om jag kunde få ta med min grammatiklärare och en före detta bibliotekarie från Stockholms Stadsbibliotek. Det fick jag. När Ivan fick höra om utflykten rusade han genast hem och hämtade sin fru. Vi var alltså fyra personer som gavs tillträde in bakom den hemliga dörren på Nationalbiblioteket.
Längs väggarna i ett dunkelt rum fanns den första utgåvan av de flesta böcker som har givits ut i Europa seklerna efter Gutenberg och hans boktryckarkonst. Jag fick en vild idé och frågade vår guide:
- Har ni möjligtvis Francis Skorynas bibel här?
Guiden gick några steg bort och drog täcket av en humidor som höll exakt rätt temperatur och luftfuktighet för att en gammal bok från 1500-talet skulle förmultna så långsamt som möjligt. Och där, under glasrutan, låg Vitrysslands nationalskatt. Jag frågade andäktigt om jag kunde få ta ett foto av boken.
- Javisst! sa guiden och öppnade humidoren så att jag inte skulle behöva fotografera genom glasrutan.
Några minuter senare stapplade jag och den svenska bibliotekarien ut på gatan och blinkade med båda ögonen i dagsljuset.
- Såg du hur de ogenerat bläddrade bland de gamla böckerna av kalvskinn!!? utropade min vän bibliotekarien. På min arbetsplats fick vi inte ens andas på de gamla rariteterna, och de var ändå bara från 1700-talet !!!
Ivan är mycket intresserad av fornrysk litteratur. När jag fick ett erbjudande om en guidad visning i Faustkabinettet frågade jag om jag kunde få ta med min grammatiklärare och en före detta bibliotekarie från Stockholms Stadsbibliotek. Det fick jag. När Ivan fick höra om utflykten rusade han genast hem och hämtade sin fru. Vi var alltså fyra personer som gavs tillträde in bakom den hemliga dörren på Nationalbiblioteket.
Längs väggarna i ett dunkelt rum fanns den första utgåvan av de flesta böcker som har givits ut i Europa seklerna efter Gutenberg och hans boktryckarkonst. Jag fick en vild idé och frågade vår guide:
- Har ni möjligtvis Francis Skorynas bibel här?
Guiden gick några steg bort och drog täcket av en humidor som höll exakt rätt temperatur och luftfuktighet för att en gammal bok från 1500-talet skulle förmultna så långsamt som möjligt. Och där, under glasrutan, låg Vitrysslands nationalskatt. Jag frågade andäktigt om jag kunde få ta ett foto av boken.
- Javisst! sa guiden och öppnade humidoren så att jag inte skulle behöva fotografera genom glasrutan.
Några minuter senare stapplade jag och den svenska bibliotekarien ut på gatan och blinkade med båda ögonen i dagsljuset.
- Såg du hur de ogenerat bläddrade bland de gamla böckerna av kalvskinn!!? utropade min vän bibliotekarien. På min arbetsplats fick vi inte ens andas på de gamla rariteterna, och de var ändå bara från 1700-talet !!!
RR 5 - Det chockterapeutiska stålbadet och de nya ryssarna
Det sovjetiska kommunistpartiet var ett elit- och minoritetsparti med restriktiv rekryteringspolitik. Ett erbjudande om inträde i partiet kunde ges till framgångsrika akademiker, officerare, tjänstemän, arbetare, bönder osv. (B. Kalinins, "Rysslands historia och statsskick", s. 115).
Det var Stalin som introducerade nomenklaturan i den sovjetiska statsförvaltningen, men dess existens blev inte känd förrän på 60-talet. "Nomenklatur" var till en början benämningen på den förteckning över nyckelposter inom statsförvaltningen vilkas tillsättning måste godkännas av partikommittéerna, men ordet "nomenklatura" kom snart att beteckna de personer som besatt dessa strategiska poster. Nomenklaturan var först och främst bärare av den politiska makten, men utövade även inflytande över ekonomin (M Voslensky, "Nomenklatura - Om den härskande klassen i Sovjetunionen", s. 86) i och med att fabrikschefer och andra nyckelpersoner inom ekonomin utsågs på politisk väg. Liksom inom det övriga politiska livet förekom det bara en kandidat i varje val. Det är en inte alltför långsökt gissning att tro att det kunde vara bra för den fortsatta karriären att vara lojal mot den person högre upp i hierarkin som hade föreslagit utnämningen.
Den statsvetenskapliga litteraturen talar om att det inom varje statsförvaltning finns hökar och duvor. Hökarna är de formella och informella beslutsfattare som har störst chans att påverka den politiska dagordningen. Duvorna är tjänsteman, och andra typer av underhuggare inom administrationen, som har god kännedom om systemet, men som inte själva kan påverka dagordningen. En transition från ett icke-demokratiskt till ett demokratiskt system underlättas om den nya regimen har stöd av duvorna inom statsförvaltningen.
Duvorna inom den ryska förvaltningen inom Sovjetunionen utgjordes under övergången till demokrati och marknadsekonomi av de tjänstemän som insåg att bytet av politiskt system skulle ge dem chansen att äga de statliga tillgångarna privat istället för att förvalta dem. Det var dessa duvor som manövrerade ut de gamla politiska beslutsfattarna (populärt kallade "gammelkommunister") ur de politiska församlingarna för att själva ta plats som hökar när det gällde att dra upp riktlinjerna för hur privatiseringen skulle gå till. Varje ryss vet att det statliga näringslivet såldes ut för en spottstyver.
De nomenklaturatjänstemän som på detta sätt kom över en fabrik eller en naturtillgång hade oftast inte kunskaper om hur man bedriver affärer enligt marknadsekonomiska principer. Det visste däremot deras söner och döttrar, som i egenskap av barn till nomenklaturatjänstemän hade haft möjligheten att studera vid utländska universitet. Kapital för att driva företagen hämtades genom joint-venture samarbeten med utländska investerare eller företag inom samma bransch.
De ryssar som vid denna tid fann sig vara ägare till ett företag som producerade undermåliga produkter slutade att betala ut löner till de anställda och började sedan att sälja ut inventarierna i företaget, om inte på annat sätt så i form av skrot. Att försöka få lån till investeringar från de nyupprättade bankerna var meningslöst för den som inte hade personliga kontakter i bankledningen.
Pengarna flödade ut ur landet till bankkonton på Cypern och andra länder med vattentät banksekretess under ett antal år på 90-talet, medan de nyrika f.d. nomenklaturatjänstemännen bildade en maffia och lönnmördade varandra för att komma åt varandras delar av den stulna kakan.
Nu verkar kombattanterna ha lugnat ned sig lite. En hegemoni har etablerats inom den ryska ekonomin och de viktigaste ekonomiska sfärerna har fått in sina representanter i Duman och institutionaliserat sina intressen.
Termen "nya ryssar" uppfanns av tidningen New York Times för att beskriva den nya ekonomiska klassen som uppstod i Ryssland till följd av marknadsreformerna. Numera har termen smugit sig in i det ryska språkbruket och betecknar alla människor som går omkring med mobiltelefon och har, vad vi skulle kalla, en dräglig bostad (utan doft av mögel men med prydligt upphängda tapeter och diverse bekvämligheter såsom diskmaskin, tvättmaskin och en toalettstol utan "uppläggningsplats" för avföringen innan spolingen).
Inom folkhumorn har det uppstått en typ av Bellmanhistorier om de nya ryssarna, där dessa karaktäriseras av att vara smaklösa, obildade och ha så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem. Här är en sådan historia:
En nyryss säger till en annan:
- Titta! Jag köpte den här slipsen för 50 dollar i affären därborta.
- Vad dum du är! I affären rakt över gatan kan du köpa en likadan för 100 dollar!
Här är en annan:
Två nya ryssar sitter på en restaurang.
- Vad brukar du göra du när du är ledig? Brukar du resa till Spanien med någon vacker kvinna?
- Nej.
- Brukar du cruisa runt på Krim i din Jaguar?
- Nej.
- Men berätta då vad du gör när du är ledig!
- Jag flyr inte.
PS. Hittills under min vistelse här i St Petersburg har jag inte hört en enda ryss använda ordet « nyryss ». En vän till en vän till mig menar att den sociala kategori som länge kallats «nyryssar» nu har börjat kalla sig «medelklass» för att slippa bli brännmärkta som nyrika, smaklösa, obildade och kriminellt belastade. Av det jag har sett sedan jag kom hit så verkar det också vara möjligt att genom hederligt arbete eller relativt hederliga affärer tjäna så pass bra att man kan unna sig en hyfsad levnadsstandard.
Det sägs att det sakta är påväg att växa fram en ekonomisk medelklass, åtmindstone i de ryska städerna. Men det är en svår sak att avgränsa den ekonomiska medelklassen, eftersom att 90 % av lönerna i Ryssland beräknas vara svarta. Man använder sig av ett spann på 500 till 1500 dollar i månadsinkomst, vilket gör begreppet «medelklass» till en slasktratt.
Det var Stalin som introducerade nomenklaturan i den sovjetiska statsförvaltningen, men dess existens blev inte känd förrän på 60-talet. "Nomenklatur" var till en början benämningen på den förteckning över nyckelposter inom statsförvaltningen vilkas tillsättning måste godkännas av partikommittéerna, men ordet "nomenklatura" kom snart att beteckna de personer som besatt dessa strategiska poster. Nomenklaturan var först och främst bärare av den politiska makten, men utövade även inflytande över ekonomin (M Voslensky, "Nomenklatura - Om den härskande klassen i Sovjetunionen", s. 86) i och med att fabrikschefer och andra nyckelpersoner inom ekonomin utsågs på politisk väg. Liksom inom det övriga politiska livet förekom det bara en kandidat i varje val. Det är en inte alltför långsökt gissning att tro att det kunde vara bra för den fortsatta karriären att vara lojal mot den person högre upp i hierarkin som hade föreslagit utnämningen.
Den statsvetenskapliga litteraturen talar om att det inom varje statsförvaltning finns hökar och duvor. Hökarna är de formella och informella beslutsfattare som har störst chans att påverka den politiska dagordningen. Duvorna är tjänsteman, och andra typer av underhuggare inom administrationen, som har god kännedom om systemet, men som inte själva kan påverka dagordningen. En transition från ett icke-demokratiskt till ett demokratiskt system underlättas om den nya regimen har stöd av duvorna inom statsförvaltningen.
Duvorna inom den ryska förvaltningen inom Sovjetunionen utgjordes under övergången till demokrati och marknadsekonomi av de tjänstemän som insåg att bytet av politiskt system skulle ge dem chansen att äga de statliga tillgångarna privat istället för att förvalta dem. Det var dessa duvor som manövrerade ut de gamla politiska beslutsfattarna (populärt kallade "gammelkommunister") ur de politiska församlingarna för att själva ta plats som hökar när det gällde att dra upp riktlinjerna för hur privatiseringen skulle gå till. Varje ryss vet att det statliga näringslivet såldes ut för en spottstyver.
De nomenklaturatjänstemän som på detta sätt kom över en fabrik eller en naturtillgång hade oftast inte kunskaper om hur man bedriver affärer enligt marknadsekonomiska principer. Det visste däremot deras söner och döttrar, som i egenskap av barn till nomenklaturatjänstemän hade haft möjligheten att studera vid utländska universitet. Kapital för att driva företagen hämtades genom joint-venture samarbeten med utländska investerare eller företag inom samma bransch.
De ryssar som vid denna tid fann sig vara ägare till ett företag som producerade undermåliga produkter slutade att betala ut löner till de anställda och började sedan att sälja ut inventarierna i företaget, om inte på annat sätt så i form av skrot. Att försöka få lån till investeringar från de nyupprättade bankerna var meningslöst för den som inte hade personliga kontakter i bankledningen.
Pengarna flödade ut ur landet till bankkonton på Cypern och andra länder med vattentät banksekretess under ett antal år på 90-talet, medan de nyrika f.d. nomenklaturatjänstemännen bildade en maffia och lönnmördade varandra för att komma åt varandras delar av den stulna kakan.
Nu verkar kombattanterna ha lugnat ned sig lite. En hegemoni har etablerats inom den ryska ekonomin och de viktigaste ekonomiska sfärerna har fått in sina representanter i Duman och institutionaliserat sina intressen.
Termen "nya ryssar" uppfanns av tidningen New York Times för att beskriva den nya ekonomiska klassen som uppstod i Ryssland till följd av marknadsreformerna. Numera har termen smugit sig in i det ryska språkbruket och betecknar alla människor som går omkring med mobiltelefon och har, vad vi skulle kalla, en dräglig bostad (utan doft av mögel men med prydligt upphängda tapeter och diverse bekvämligheter såsom diskmaskin, tvättmaskin och en toalettstol utan "uppläggningsplats" för avföringen innan spolingen).
Inom folkhumorn har det uppstått en typ av Bellmanhistorier om de nya ryssarna, där dessa karaktäriseras av att vara smaklösa, obildade och ha så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem. Här är en sådan historia:
En nyryss säger till en annan:
- Titta! Jag köpte den här slipsen för 50 dollar i affären därborta.
- Vad dum du är! I affären rakt över gatan kan du köpa en likadan för 100 dollar!
Här är en annan:
Två nya ryssar sitter på en restaurang.
- Vad brukar du göra du när du är ledig? Brukar du resa till Spanien med någon vacker kvinna?
- Nej.
- Brukar du cruisa runt på Krim i din Jaguar?
- Nej.
- Men berätta då vad du gör när du är ledig!
- Jag flyr inte.
PS. Hittills under min vistelse här i St Petersburg har jag inte hört en enda ryss använda ordet « nyryss ». En vän till en vän till mig menar att den sociala kategori som länge kallats «nyryssar» nu har börjat kalla sig «medelklass» för att slippa bli brännmärkta som nyrika, smaklösa, obildade och kriminellt belastade. Av det jag har sett sedan jag kom hit så verkar det också vara möjligt att genom hederligt arbete eller relativt hederliga affärer tjäna så pass bra att man kan unna sig en hyfsad levnadsstandard.
Det sägs att det sakta är påväg att växa fram en ekonomisk medelklass, åtmindstone i de ryska städerna. Men det är en svår sak att avgränsa den ekonomiska medelklassen, eftersom att 90 % av lönerna i Ryssland beräknas vara svarta. Man använder sig av ett spann på 500 till 1500 dollar i månadsinkomst, vilket gör begreppet «medelklass» till en slasktratt.
RR 6 - De gamla ryssarna
Vid mitt första besök i St Petersburg bodde jag hos Irina Vasilevna. Hon hyrde ut alla rummen i lägenheten till utlänningar och sov själv i köket tillsammans med sin äldste son, som var 22 år. Den yngre sonen var 19 och höll mest till hemma hos sin flickvän. Båda sönerna var arbetslösa och brukade föra högljudda gräl med sin mamma, där hon kallades för allt möjligt elakt och beskylldes för skilsmässan från deras far, som hade lämnat Irina för en yngre kvinna. Irina och hennes före detta man hade privatiserat lägenheten. Det betyder att de hade betalat en registreringsavgift på 100 dollar och nu själva ägde lägenheten och ansvarade för dess skötsel. Lägenheten var på flera sätt en sanitär olägenhet. Eftersom att den före detta maken krävde Irina på halva marknadsvärdet av lägenheten så fanns det inga pengar till renovering. Irina hade en pojkvän. Han var en riktig latmask, så jag misstänkte att Irina hängde ihop med honom bara därför att han hade en bil, i vilken han brukade köra henne till landet varje helg. Irina odlade grönsaker istället för gräsmatta på tomten utanför sommarstugan. En gång hörde jag henne samtala med grannen över staketet. Irina berättade att den äldste sonen hade blivit relegerad från institutet på felaktiga grunder och att hon inte ville betala mutor för att få in honom igen. - Jag känner en som har kontakter på institutet och som kanske kan ordna så att han får fortsätta, sa grannen. - Tack, men nej tack! svarade Irina. För mig är det en principsak att han ska få fortsätta utan att vi lägger pengar emellan. Irina tyckte att hon var lyckligt lottad som hade söner som inte dricker alkohol eller umgås i dåligt sällskap och för att hon hade ett arbete som hon trivdes med, även om lönen var skrattretande låg. Irina var tvungen att vända på slantarna för att få livet att gå ihop. Hon hade sparat in på utgifterna för disktrasa och diskhandskar och mycket annat skulle också behöva köpas till lägenheten. En fungerande toalettstol, till exempel. På kvällarna satt hon och tittade på TV-reklam för konsumtionsvaror som hon inte hade råd att köpa. - Hon borde sälja lägenheten och köpa en billigare i förorten, sa min vän Slava när jag berättade om min värdinna. En blick bland bostadsannonserna säger mig att ett sådant byte inte hade varit någon lösning för Irina om hoon hade funderat på att flytta idag. En 4:a i hennes stadsdel kostar mellan 60 och 80 tusen dollar, beroende på renoveringsbehov och avståndet till närmaste tunnelbana. Hon behöver minst en trea för sig och sina söner. I de avlägsnaste förorterna kostar en 3:a mellan 40 och 50 tusen dollar. Om hon skulle ge sin före detta make hälften av pengarna vid försäljningen så skulle hon inte ha råd att köpa sig en ny bostad.
RR 7 - Kaukasus fånge
Under olika perioder av den ryska historien har bergsområdet Kaukasus varit skådeplatsen för blodiga krig mellan den ursprungliga bergsbefolkningen och den ryska statsmakten om herraväldet i området.
Flera ryska författare har skrivit böcker och dikter på temat om Kaukasus självständighet. Nationalskalderna Pushkin och Tolstoj har skrivit varsitt verk som heter « Kaukasus fånge ». Båda berättar om hur en rysk officer hamnar i fångenskap hos bergsbefolkningen och hur han räddas av en bergsflicka, som blir kär i honom.
Den ryske filmregissören Bodrovij har gjort en film som berättar om dagens krig i Tjetjenien, på Kaukasus norra sida. Av en händelse sammanfaller filmens titel med de två välkända verken från den ryska litteraturhistorien och bergsflickan i filmen har samma namn som i Tolstojs novell. Filmen handlar om hur Vanja, en vanlig rysk kille, blir inkallad till värnplikt i den ryska armén och skickas till det pågående kriget i Tjetjenien. Vid den första konfrontationen med gerillasoldaterna blir den unge mannen tillfångatagen tillsammans med en gladlynt krigsveteran som tjänstgör som kontraktsoldat i den ryska armén om som lider svårt av att behöva sitta fastkedjad med en ynkrygg till menig soldat. I filmen blir flickan inte kär i officeren utan i den unge soldaten.
Vanja finns i verkligheten. Han dök upp i mitt liv en dag när jag satt i köket hemma hos min hyresvärdinna Irina och fikade med en kompis. Han pratade glatt och log brett så att gluggarna efter två utslagna tänder framträdde tydligt.
- Du sa att sönerna skulle vara otrevliga, men den här var ju hur trevlig som helst! anmärkte min kompis när han hade gått.
- Jag vet inte vem det där var. Jag har aldrig sett honom förr!
- Vad tror du har hänt med hans tänder ?
- Barslagsmål, kanske.
Irina berättade att brorsonen under sin värnplikttjänstgöring som menig soldat i Tjetjenien-kriget hade blivit tillfångatagen och varit försvunnen under fem månader. Ingen i familjen hade fått veta något om hur det gick i sökandet efter honom. När han kom hem tillbringade han en tid på mentalsjukhus, men nu verkade han må bra och arbetade som minibusschaufför.
Jag berättade historien om Irinas brorson för min vän Slava och undrade samtidigt var han hade gjort lumpen.
- Jag följde en officersutbildning under helgerna vid sidan av mina universitetsstudier och är nu reservofficer med löjtnants grad. Men om jag skulle bli inkallad till tjänstgöring skulle jag betala en muta för att slippa tjänstgöra. Jag har inte tid med sådant.
- Hur mycket skulle du betala? frågade jag nyfiket.
- Ungefär 600 dollar.
Flera ryska författare har skrivit böcker och dikter på temat om Kaukasus självständighet. Nationalskalderna Pushkin och Tolstoj har skrivit varsitt verk som heter « Kaukasus fånge ». Båda berättar om hur en rysk officer hamnar i fångenskap hos bergsbefolkningen och hur han räddas av en bergsflicka, som blir kär i honom.
Den ryske filmregissören Bodrovij har gjort en film som berättar om dagens krig i Tjetjenien, på Kaukasus norra sida. Av en händelse sammanfaller filmens titel med de två välkända verken från den ryska litteraturhistorien och bergsflickan i filmen har samma namn som i Tolstojs novell. Filmen handlar om hur Vanja, en vanlig rysk kille, blir inkallad till värnplikt i den ryska armén och skickas till det pågående kriget i Tjetjenien. Vid den första konfrontationen med gerillasoldaterna blir den unge mannen tillfångatagen tillsammans med en gladlynt krigsveteran som tjänstgör som kontraktsoldat i den ryska armén om som lider svårt av att behöva sitta fastkedjad med en ynkrygg till menig soldat. I filmen blir flickan inte kär i officeren utan i den unge soldaten.
Vanja finns i verkligheten. Han dök upp i mitt liv en dag när jag satt i köket hemma hos min hyresvärdinna Irina och fikade med en kompis. Han pratade glatt och log brett så att gluggarna efter två utslagna tänder framträdde tydligt.
- Du sa att sönerna skulle vara otrevliga, men den här var ju hur trevlig som helst! anmärkte min kompis när han hade gått.
- Jag vet inte vem det där var. Jag har aldrig sett honom förr!
- Vad tror du har hänt med hans tänder ?
- Barslagsmål, kanske.
Irina berättade att brorsonen under sin värnplikttjänstgöring som menig soldat i Tjetjenien-kriget hade blivit tillfångatagen och varit försvunnen under fem månader. Ingen i familjen hade fått veta något om hur det gick i sökandet efter honom. När han kom hem tillbringade han en tid på mentalsjukhus, men nu verkade han må bra och arbetade som minibusschaufför.
Jag berättade historien om Irinas brorson för min vän Slava och undrade samtidigt var han hade gjort lumpen.
- Jag följde en officersutbildning under helgerna vid sidan av mina universitetsstudier och är nu reservofficer med löjtnants grad. Men om jag skulle bli inkallad till tjänstgöring skulle jag betala en muta för att slippa tjänstgöra. Jag har inte tid med sådant.
- Hur mycket skulle du betala? frågade jag nyfiket.
- Ungefär 600 dollar.
RR 8 - Ett ekonomiskt intresse
Det är alltid lika trevligt att träffa Slava. Vi brukar diskutera politik och attityder, och varje gång vi träffas kommer mina egna ord som ett eko ur hans mun.
Slava kör Volvo och talar i Nokiatelefon, reser till Spanien på semester, bor i en fräsch lägenhet med alla tänkbara moderna bekvämligheter (tvättmaskin, diskmaskin och diverse elektroniska finurligheter) och driver en egen konsultfirma med kontor på huvudgatan Nevskij Prospekt.
För Slavas del stod valet för några år sedan mellan att starta eget eller att arbeta för någon annan inom en lukrativ bransch. Kunderna är utländska och ryska företag. Nya samarbetspartners kommer till hans firma främst genom hans pappas kontakter och genom de kontakter som han själv skapar genom att regelbundet besöka en bastu tillsammans med sina affärsbekanta. Han drömmer om att få firman att gå så pass bra att han inte längre behöver lägga nästan varje vaken timme på att sköta den. Om han skulle få tid över i framtiden skulle han vilja ägna sig åt politik.
Under en längre tid har en del av hans huvudbry ägnats åt valet av fru. Hans vänner har redan stadgat sig och för två år sedan berättade Slava att de gav honom gliringar för att han fortfarande var ungkarl vid hela 24 års ålder.
Det är viktigt att han väljer en fru som kan underlätta de sociala och ekonomiska kontakterna åt honom. Slava tillhör de ryska egenföretagare som har dyra levnadsomkostnader och små marginaler. Hur man än vänder på situationen så är valet av fru en investering som kan ge mer eller mindre bra utdelning.
Alla de flickvänner som Slavas har haft har hetat Olga och varit jurister. Olga nummer ett var den tuffa och självständiga typen av kvinna. Hon var politiskt intresserad och språkkunnig. Olga nummer två är den ljuva och timida typen av kvinna. Hon är mycket intresserad av litteratur. Olga nummer två arbetar som juridiskt ombud för en av hans klienter och i höst är det bestämt att de ska gifta sig.
Slava var på dåligt humör sist vi träffades. Han gnällde över de kalla vintrarna och berättade att han har planer på att emigrera till ett varmare land. Jag misstänker dock att hans vantrivsel är mindre väderberoende än han vill ge sken av. Telefonabonnemanget till hans lägenhet har stängts av "till följd av ett missförstånd från det statliga telefonbolagets sida" säger Slava och suckar djupt över eländet. Nu måste han personligen besöka telefonbolagets kontor på deras krångliga öppettider för att reda ut problemet. Slava är affärsman och hans tid är dyrbar.
Telefonärendet är i vilket fall som helt inte särskilt brådskande längre eftersom att fjärrvärmebolaget har slutat leverera värme till hans bostadsrättsförening, så lägenheten, som han har köpt för mycket dyra pengar, är obeboelig i vilket fall som helst. Han och Olga har tvingats bosätta sig hemma hos hans föräldrar, som vilka obemedlade ryssar som helst. Detta är inte vad Slava menar med livskvalitet. Därför ser han sig nu om efter ett nytt hemland. Situationen känns beklämmande.
Syftet med chockterapiprogrammet var, enligt chockterapeuten professor Anders Åslund, att "skapa en ägandeklass i Ryssland" (DN920216). Enligt den nyliberala modellen, som ligger till grund för professorerna Åslund och Sachs tankearbete, ska sedan de ekonomiska resurserna sippra ned till den övriga befolkningen inom de områden som de välbärgade har förmåga att ackumulera tillräckliga resurser till och väljer att kanalisera resurserna till.
Men om inte ens de människor som de nyliberala reformerna skulle gynna vill stanna i landet för att hålla de ekonomiska kugghjulen igång, vad kommer då det politiska chockterapiprogrammet att leda till?
Slava kör Volvo och talar i Nokiatelefon, reser till Spanien på semester, bor i en fräsch lägenhet med alla tänkbara moderna bekvämligheter (tvättmaskin, diskmaskin och diverse elektroniska finurligheter) och driver en egen konsultfirma med kontor på huvudgatan Nevskij Prospekt.
För Slavas del stod valet för några år sedan mellan att starta eget eller att arbeta för någon annan inom en lukrativ bransch. Kunderna är utländska och ryska företag. Nya samarbetspartners kommer till hans firma främst genom hans pappas kontakter och genom de kontakter som han själv skapar genom att regelbundet besöka en bastu tillsammans med sina affärsbekanta. Han drömmer om att få firman att gå så pass bra att han inte längre behöver lägga nästan varje vaken timme på att sköta den. Om han skulle få tid över i framtiden skulle han vilja ägna sig åt politik.
Under en längre tid har en del av hans huvudbry ägnats åt valet av fru. Hans vänner har redan stadgat sig och för två år sedan berättade Slava att de gav honom gliringar för att han fortfarande var ungkarl vid hela 24 års ålder.
Det är viktigt att han väljer en fru som kan underlätta de sociala och ekonomiska kontakterna åt honom. Slava tillhör de ryska egenföretagare som har dyra levnadsomkostnader och små marginaler. Hur man än vänder på situationen så är valet av fru en investering som kan ge mer eller mindre bra utdelning.
Alla de flickvänner som Slavas har haft har hetat Olga och varit jurister. Olga nummer ett var den tuffa och självständiga typen av kvinna. Hon var politiskt intresserad och språkkunnig. Olga nummer två är den ljuva och timida typen av kvinna. Hon är mycket intresserad av litteratur. Olga nummer två arbetar som juridiskt ombud för en av hans klienter och i höst är det bestämt att de ska gifta sig.
Slava var på dåligt humör sist vi träffades. Han gnällde över de kalla vintrarna och berättade att han har planer på att emigrera till ett varmare land. Jag misstänker dock att hans vantrivsel är mindre väderberoende än han vill ge sken av. Telefonabonnemanget till hans lägenhet har stängts av "till följd av ett missförstånd från det statliga telefonbolagets sida" säger Slava och suckar djupt över eländet. Nu måste han personligen besöka telefonbolagets kontor på deras krångliga öppettider för att reda ut problemet. Slava är affärsman och hans tid är dyrbar.
Telefonärendet är i vilket fall som helt inte särskilt brådskande längre eftersom att fjärrvärmebolaget har slutat leverera värme till hans bostadsrättsförening, så lägenheten, som han har köpt för mycket dyra pengar, är obeboelig i vilket fall som helst. Han och Olga har tvingats bosätta sig hemma hos hans föräldrar, som vilka obemedlade ryssar som helst. Detta är inte vad Slava menar med livskvalitet. Därför ser han sig nu om efter ett nytt hemland. Situationen känns beklämmande.
Syftet med chockterapiprogrammet var, enligt chockterapeuten professor Anders Åslund, att "skapa en ägandeklass i Ryssland" (DN920216). Enligt den nyliberala modellen, som ligger till grund för professorerna Åslund och Sachs tankearbete, ska sedan de ekonomiska resurserna sippra ned till den övriga befolkningen inom de områden som de välbärgade har förmåga att ackumulera tillräckliga resurser till och väljer att kanalisera resurserna till.
Men om inte ens de människor som de nyliberala reformerna skulle gynna vill stanna i landet för att hålla de ekonomiska kugghjulen igång, vad kommer då det politiska chockterapiprogrammet att leda till?
RR 9 - Svenska för utvandrare
En gång fick jag ett erbjudande om att flytta till en rysk lantortshåla för att bli hemmafru. Om jag hade tackat ja till erbjudandet skulle jag troligtvis ha blivit alkoholist, av den enkla anledningen att det inte kan finnas kärlek där det finns ekonomiskt beroende.
Med en svensk inkomst i den ryska provinsen valde min pojkvän att leva som en adelsman. I lägenheten med fönster mot stadens paradgata stod ett av rummen oanvänt och en pigg pensionär pysslade med städning och matlagning. Redan tidigare hade vi haft delade meningar om huruvida det var lämpligt att lägga svenska skattepengar på subventionerad hemhjälp åt arbetsföra svenskar. Reflexmässigt känner jag ett stort obehag av tanken på en främmande människa som observerar mina matvanor och tar i mina underkläder, medan min pojkvän inte hade något emot att avslöja sina intima detaljer för främlingar.
Ett tag beboddes det tomma rummet av en student som hade så trassliga hemförhållanden att han inte kunde betala kursavgiften. Efter en tid hyrde min pojkvän en egen bostad åt studenten. Dit flyttade snart två andra pojkar in. De hade ofta sårskorpor på knogarna och blåtiror i ansiktet. De tre pojkarna gjorde vad de kunde för att få ihop pengar till levebrödet. De bakade tårtor hemma i köket och levererade dem till ett konditori och skrev upp sig som flygbladsutdelare för det liberala partiet Jablokos kandidat i kommunfullmäktigevalet (fast flygbladen lades i en hög hemma hos min pojkvän).
I provinsstaden var människorna påtagligt fattiga. De av stadens invånare som inte tänkte sig att göra karriär inom det militära, eller som bara ville komma bort från tristessen, läste något av de språk som erbjöds vid det pedagogiska institutet, däribland svenska. Svenskundervisningen var tänkt som ett stöd till de svenska företag som investerade i regionen, men alla investeringar hade upphört till följd av den ryska valutakrisen som förintade alla ryssarnas sparpengar. Min pojkvän brukade skämta och säga att det var undervisning i svenska för utvandrare.
Med en svensk inkomst i den ryska provinsen valde min pojkvän att leva som en adelsman. I lägenheten med fönster mot stadens paradgata stod ett av rummen oanvänt och en pigg pensionär pysslade med städning och matlagning. Redan tidigare hade vi haft delade meningar om huruvida det var lämpligt att lägga svenska skattepengar på subventionerad hemhjälp åt arbetsföra svenskar. Reflexmässigt känner jag ett stort obehag av tanken på en främmande människa som observerar mina matvanor och tar i mina underkläder, medan min pojkvän inte hade något emot att avslöja sina intima detaljer för främlingar.
Ett tag beboddes det tomma rummet av en student som hade så trassliga hemförhållanden att han inte kunde betala kursavgiften. Efter en tid hyrde min pojkvän en egen bostad åt studenten. Dit flyttade snart två andra pojkar in. De hade ofta sårskorpor på knogarna och blåtiror i ansiktet. De tre pojkarna gjorde vad de kunde för att få ihop pengar till levebrödet. De bakade tårtor hemma i köket och levererade dem till ett konditori och skrev upp sig som flygbladsutdelare för det liberala partiet Jablokos kandidat i kommunfullmäktigevalet (fast flygbladen lades i en hög hemma hos min pojkvän).
I provinsstaden var människorna påtagligt fattiga. De av stadens invånare som inte tänkte sig att göra karriär inom det militära, eller som bara ville komma bort från tristessen, läste något av de språk som erbjöds vid det pedagogiska institutet, däribland svenska. Svenskundervisningen var tänkt som ett stöd till de svenska företag som investerade i regionen, men alla investeringar hade upphört till följd av den ryska valutakrisen som förintade alla ryssarnas sparpengar. Min pojkvän brukade skämta och säga att det var undervisning i svenska för utvandrare.
RR 10 - Det nya St Petersburg
St Petersburg har förändrats sedan jag senast var här för två år sedan. Ryssarnas anleten är gladare och kläderna helare och renare. Även fasaderna och gatorna är allt som oftast hela och rengjorda.
Trafikpoliserna som dirigerar trafiken från mitten av cirkulationsplatsen Ploshad Vostanya kontrollerar inte längre körkortet hos var och varannan bilist och smusslar inte längre undan en sedel från de körkort som visas fram då han ändå stoppar någon. Men min bilburne vän, som medger att han ibland kör berusad, säger, att han föredrar att muta polisen på gatan istället för att gå igenom en längre och krångligare procedur med att försöka få tillbaka ett indraget körkort.
Den öppna människohandeln tycks ha minskat i omfattning. För två år sedan fyllde äktenskapsförmedlingarnas annonser en hel sida i den engelsksprakiga lokaltidningen St Petersburg Times. Idag utgör de mindre än en fjärdedel av annonsutrymmet under "Classified", som också upptas av annonser för visumstöd, språkundervisning, biluthyrning, datorservice, arbetsannonser och födelsedagsgratulationer.
I tidningen "Så där, ja!" viker helt vanliga ryska tjejer ut sig mot ett par skor av märket SHOE och chansen att vinna en resa för två till Paris. Annonsen i tidningen som informerar om bildtävlingen är riktad till tjejernas pojkvänner, men jag tvivlar på att det finns någon seriös pojkvän som skulle gå med på att hans flickvän viker ut sig för chansen att vinna en resa...
Jag tar upp frågan med min rumskompis Tanja. - De här tjejerna är exhibitionister som inte bryr sig om ifall deras familj och vänner ser bilderna, säger hon och påpekar att annonsen inte lovar att nakenbilderna inte kommer att användas i andra sammanhang.
Insändartidningen "Min familj" har kontaktannonserna på sidan tre. "Jag är redo att flytta utomlands" deklarerar en 25-årig man sigsjälv och bifogar ett foto till annonsen. "Överflytt är möjlig" skriver en medelålders ryss som bor i USA och som söker en ny fru. Men det är inte han som tänker flytta. De övriga kontaktannonserna är skrivna av människor som söker brevvänner, livskamrater, nya vänner och gamla skolkamrater.
Vartannat år antas sex studenter till Institutionen för nordiska språk vid St Petersburgs statliga universitet efter en lång rad inträdesprov. Enligt Elena, som undervisar på institutionen, drömmer många ryskor i hemlighet om att gifta sig med en svensk man. Det sägs att de är ömmare makar och fäder än ryska män. Det kanske är sant idag, men de ryska männen är på god väg att knappa in på svenskarna. Redan nu spatserar stolta fäder omkring med barnvagn mellan höghusen i bostadsområdet Primorskaja om söndagarna. Vem vet, om tio år kanske de kräver delad föräldraförsäkring och lika rätt till barnen vid skilsmässa?
Trafikpoliserna som dirigerar trafiken från mitten av cirkulationsplatsen Ploshad Vostanya kontrollerar inte längre körkortet hos var och varannan bilist och smusslar inte längre undan en sedel från de körkort som visas fram då han ändå stoppar någon. Men min bilburne vän, som medger att han ibland kör berusad, säger, att han föredrar att muta polisen på gatan istället för att gå igenom en längre och krångligare procedur med att försöka få tillbaka ett indraget körkort.
Den öppna människohandeln tycks ha minskat i omfattning. För två år sedan fyllde äktenskapsförmedlingarnas annonser en hel sida i den engelsksprakiga lokaltidningen St Petersburg Times. Idag utgör de mindre än en fjärdedel av annonsutrymmet under "Classified", som också upptas av annonser för visumstöd, språkundervisning, biluthyrning, datorservice, arbetsannonser och födelsedagsgratulationer.
I tidningen "Så där, ja!" viker helt vanliga ryska tjejer ut sig mot ett par skor av märket SHOE och chansen att vinna en resa för två till Paris. Annonsen i tidningen som informerar om bildtävlingen är riktad till tjejernas pojkvänner, men jag tvivlar på att det finns någon seriös pojkvän som skulle gå med på att hans flickvän viker ut sig för chansen att vinna en resa...
Jag tar upp frågan med min rumskompis Tanja. - De här tjejerna är exhibitionister som inte bryr sig om ifall deras familj och vänner ser bilderna, säger hon och påpekar att annonsen inte lovar att nakenbilderna inte kommer att användas i andra sammanhang.
Insändartidningen "Min familj" har kontaktannonserna på sidan tre. "Jag är redo att flytta utomlands" deklarerar en 25-årig man sigsjälv och bifogar ett foto till annonsen. "Överflytt är möjlig" skriver en medelålders ryss som bor i USA och som söker en ny fru. Men det är inte han som tänker flytta. De övriga kontaktannonserna är skrivna av människor som söker brevvänner, livskamrater, nya vänner och gamla skolkamrater.
Vartannat år antas sex studenter till Institutionen för nordiska språk vid St Petersburgs statliga universitet efter en lång rad inträdesprov. Enligt Elena, som undervisar på institutionen, drömmer många ryskor i hemlighet om att gifta sig med en svensk man. Det sägs att de är ömmare makar och fäder än ryska män. Det kanske är sant idag, men de ryska männen är på god väg att knappa in på svenskarna. Redan nu spatserar stolta fäder omkring med barnvagn mellan höghusen i bostadsområdet Primorskaja om söndagarna. Vem vet, om tio år kanske de kräver delad föräldraförsäkring och lika rätt till barnen vid skilsmässa?
RR 11 - Utan biljett i Raditjevs fotspår
Min kompis Roman är ett serieproducerat mattegeni. När han var sju år gammal klassificerades han som ett talangbarn inom matematiken och placerades i en specialskola för likadana barn som han. Jag tror att han hade valt att bli konstnär om han inte hade blivit utsedd och skolad till mattegeni.
Under sovjettiden var det många föräldrar som ville ha sina barn i talangskolor eftersom att det kunde leda till sociala kontakter som kunde vara användbara om man skulle behöva en ny bostad eller ville resa utomlands.
När Roman var 13 år gammal mördades hans matematiske läromästare och han fick bli lärjunge åt en annan professor, som har lärt honom allt han kan. När professorn går i pension kommer Roman att ta över hans plats. Det finns nästan ingen annan i världen som skulle kunna göra det.
Jag tycker om Roman för att han är bra på att spela badminton och för att han har god smak för mat. Man skulle kunna kalla honom magkräsen. Roman vet alltid var man kan hitta de mest prisvärda restaurangerna med just den stämning som passar dagens humör. Han är så mycket av en cityslicker som man kan bli och ändå vara ryss.
En av de första vårdagarna, när islossningen just hade börjat på St Petersburgs gator, stämmer vi träff. Klädd helt i jeanskläder skuttar Roman mellan vattenpölarna på St Petersburgs gator på väg mot en kitchig restaurang där bortsjen är en parodi på vad rysk rödbetssoppa kan vara och serveringspersonalens kläder antagligen ska leda tankarna till landsbygdsromantik. Tanken slår mig att om han hade klätt sig på det viset för 15 år sedan så hade han uppfattats som huligan av sin omgivning. Det var på den tiden då jeanskläder var hårdvaluta som bara gick att få tag på hos turister från det dekadenta väst.
Roman påstod för en tid sedan att det går att åka tag utan biljett från St Petersburg till Moskva genom att tågluffa på lokaltågen och hoppa av om man, mot all förmodan, skulle få syn på en tågkontrollant. Jag tyckte att det var ett sommarnöje helt i min stil och började fundera över hur man skulle kunna dokumentera en resa i Raditsjevs fotspår.
Alexander Raditsjev (1749-1802) var inte författare, utan byråkrat i den ryska statsförvaltningen. Han arbetade i Senaten med att läsa klagobrev från hela riket. När hans bok "En resa mellan St Petersburg och Moskva" började spridas i Ryssland fick han snart infinna sig inför ett domarskrank eftersom att den ryska statsmakten hade invändningar mot hur landsortsbefolkningens liv i det ryska tsardömet framställdes i boken. Raditsjev anförde till sitt försvar att han bara hade velat skriva en rysk version av genren reseberättelsen, som en tid dessförinnan hade blivit populär på den europeiska kontinenten. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till förvisning till Sibirien.
Det första steget inför resan var att läsa igenom Raditsjevs reseberättelse. Jag fann en översättning från år 1930 på Malmös välsorterade stadsbibliotek. Men nu sitter Roman och dricker öl i vårsolen och krånglar angående resan.
- Jag har andra planer för sommaren, slingrar han sig, och du kommer bara att bli våldtagen om du reser ensam!
Resan verkar inte bli av. Boken försvann i en trafikolycka och något annat exemplar har jag ännu inte lyckats hitta.
Fast å andra sidan så behärskar jag numera ryska så pass väl att jag kan läsa Raditsjevs bok på originalspråk.
Under sovjettiden var det många föräldrar som ville ha sina barn i talangskolor eftersom att det kunde leda till sociala kontakter som kunde vara användbara om man skulle behöva en ny bostad eller ville resa utomlands.
När Roman var 13 år gammal mördades hans matematiske läromästare och han fick bli lärjunge åt en annan professor, som har lärt honom allt han kan. När professorn går i pension kommer Roman att ta över hans plats. Det finns nästan ingen annan i världen som skulle kunna göra det.
Jag tycker om Roman för att han är bra på att spela badminton och för att han har god smak för mat. Man skulle kunna kalla honom magkräsen. Roman vet alltid var man kan hitta de mest prisvärda restaurangerna med just den stämning som passar dagens humör. Han är så mycket av en cityslicker som man kan bli och ändå vara ryss.
En av de första vårdagarna, när islossningen just hade börjat på St Petersburgs gator, stämmer vi träff. Klädd helt i jeanskläder skuttar Roman mellan vattenpölarna på St Petersburgs gator på väg mot en kitchig restaurang där bortsjen är en parodi på vad rysk rödbetssoppa kan vara och serveringspersonalens kläder antagligen ska leda tankarna till landsbygdsromantik. Tanken slår mig att om han hade klätt sig på det viset för 15 år sedan så hade han uppfattats som huligan av sin omgivning. Det var på den tiden då jeanskläder var hårdvaluta som bara gick att få tag på hos turister från det dekadenta väst.
Roman påstod för en tid sedan att det går att åka tag utan biljett från St Petersburg till Moskva genom att tågluffa på lokaltågen och hoppa av om man, mot all förmodan, skulle få syn på en tågkontrollant. Jag tyckte att det var ett sommarnöje helt i min stil och började fundera över hur man skulle kunna dokumentera en resa i Raditsjevs fotspår.
Alexander Raditsjev (1749-1802) var inte författare, utan byråkrat i den ryska statsförvaltningen. Han arbetade i Senaten med att läsa klagobrev från hela riket. När hans bok "En resa mellan St Petersburg och Moskva" började spridas i Ryssland fick han snart infinna sig inför ett domarskrank eftersom att den ryska statsmakten hade invändningar mot hur landsortsbefolkningens liv i det ryska tsardömet framställdes i boken. Raditsjev anförde till sitt försvar att han bara hade velat skriva en rysk version av genren reseberättelsen, som en tid dessförinnan hade blivit populär på den europeiska kontinenten. Han dömdes till döden men straffet omvandlades till förvisning till Sibirien.
Det första steget inför resan var att läsa igenom Raditsjevs reseberättelse. Jag fann en översättning från år 1930 på Malmös välsorterade stadsbibliotek. Men nu sitter Roman och dricker öl i vårsolen och krånglar angående resan.
- Jag har andra planer för sommaren, slingrar han sig, och du kommer bara att bli våldtagen om du reser ensam!
Resan verkar inte bli av. Boken försvann i en trafikolycka och något annat exemplar har jag ännu inte lyckats hitta.
Fast å andra sidan så behärskar jag numera ryska så pass väl att jag kan läsa Raditsjevs bok på originalspråk.
RR 12- Safari i St Petersburg
Min lillebror arbetar inom media. Han håller sig uppdaterad med de senaste trenderna och människorna och färgar håret en nyans blondare än den hårfärg som han föddes med. Det tog mig fyra år att övertala min bror att överge Paris, New York och London och istället lägga semesterpengarna på en resa till St Petersburg.
- Han kommer att få en chock! spådde två av mina vänner, som har träffat många utlänningar och säger sig veta hur de brukar reagera på mötet med Ryssland.
Det första jag visade för min bror var den sovjetiska hyllningskonsten och hjältekulturen.
I den gamla flygplatsbyggnaden på den internationella flygplatsen i St Petersburg smyckas väggarna av propagandistisk konst. Livskraftiga och lyckliga människor ler under röda fanor och en vackert utsmyckad väggkarta illustrerar de olika flyglinjerna i det väldiga Sovjetunionen.
Den främsta inträdesportalen till St Petersburg är Segertorget, som är en bilrondell med ett enormt mausoleum över de sovjetiska hjältarna från andra världskriget. Där fotograferade jag min lillebror framför de stora statyerna som föreställer de två officiella samhällsklasserna i Sovjetunionen; arbetare och bönder.
Sedan spatserade vi runt bland Peter den Stores och sovjettidens fingeravtryck i den petersburgska stadsbilden, avnjöt den borgerliga livsstilen bland multinationella varumärken och utländska kvalitetsvaror kring huvudgatan Nevskij Prospekt och hälsade på i slummen strax utanför stadskärnan, där två av mina kompisar bor i en brandskadad lägenhet utan vatten och kylskåp. Och så kröp vi ned i ett källarhål och lapade öl tillsammans med haschrökande unga vuxna som gungade i takt till jollret från Rysslands största reaggestjärna
Min lillebror arbetar som projektledare. Trots att han var på semester så ville han genast samla ihop alla de människor som står, till synes sysslolösa, och bevakar affärer och rulltrappor för att använda deras arbetskraft för att snygga till gatorna och gräsmattorna i staden. Och så ville han målgruppsanpassa dunka-dunka musiken som spelades för gummorna som handlar i dagligvarubutiken.
Min lillebror är en världsvan kille. Han vet hur man kommunicerar med människor utan att kunna deras språk. Så lyckades han till exempel få hjälp med att leta reda på sina glasögon som han slarvade bort i samband med att han svimmade i min kompis badrum.
Min lillebror är en skicklig fotograf. Han hade packat resväskan full med film och gick runt och tittade på husen och människorna genom en kameralins, ungefär som man tittar på djuren på ett zoo. Det mesta av det han såg hade han sett tidigare - på TV. Förvånad blev han först då han upptäckte en hand som var i färd med att fiska upp hans mobiltelefon ur jeansfickan.
- Han kommer att få en chock! spådde två av mina vänner, som har träffat många utlänningar och säger sig veta hur de brukar reagera på mötet med Ryssland.
Det första jag visade för min bror var den sovjetiska hyllningskonsten och hjältekulturen.
I den gamla flygplatsbyggnaden på den internationella flygplatsen i St Petersburg smyckas väggarna av propagandistisk konst. Livskraftiga och lyckliga människor ler under röda fanor och en vackert utsmyckad väggkarta illustrerar de olika flyglinjerna i det väldiga Sovjetunionen.
Den främsta inträdesportalen till St Petersburg är Segertorget, som är en bilrondell med ett enormt mausoleum över de sovjetiska hjältarna från andra världskriget. Där fotograferade jag min lillebror framför de stora statyerna som föreställer de två officiella samhällsklasserna i Sovjetunionen; arbetare och bönder.
Sedan spatserade vi runt bland Peter den Stores och sovjettidens fingeravtryck i den petersburgska stadsbilden, avnjöt den borgerliga livsstilen bland multinationella varumärken och utländska kvalitetsvaror kring huvudgatan Nevskij Prospekt och hälsade på i slummen strax utanför stadskärnan, där två av mina kompisar bor i en brandskadad lägenhet utan vatten och kylskåp. Och så kröp vi ned i ett källarhål och lapade öl tillsammans med haschrökande unga vuxna som gungade i takt till jollret från Rysslands största reaggestjärna
Min lillebror arbetar som projektledare. Trots att han var på semester så ville han genast samla ihop alla de människor som står, till synes sysslolösa, och bevakar affärer och rulltrappor för att använda deras arbetskraft för att snygga till gatorna och gräsmattorna i staden. Och så ville han målgruppsanpassa dunka-dunka musiken som spelades för gummorna som handlar i dagligvarubutiken.
Min lillebror är en världsvan kille. Han vet hur man kommunicerar med människor utan att kunna deras språk. Så lyckades han till exempel få hjälp med att leta reda på sina glasögon som han slarvade bort i samband med att han svimmade i min kompis badrum.
Min lillebror är en skicklig fotograf. Han hade packat resväskan full med film och gick runt och tittade på husen och människorna genom en kameralins, ungefär som man tittar på djuren på ett zoo. Det mesta av det han såg hade han sett tidigare - på TV. Förvånad blev han först då han upptäckte en hand som var i färd med att fiska upp hans mobiltelefon ur jeansfickan.
RR 13 - Den svenska familjen
Biosalongen var proppfull.
Mest ungdomar, men även enstaka personer som kunde vara deras lärare eller fritidsledare, hade kommit för att titta på filmen "Tillsammans", i vilken ett gäng frigjorda unga svenskar lever tillsammans under förhållanden som ligger mycket nära den ryska uppfattningen om innebörden i begreppet "den svenska familjen".
Jag hade kommit för att visa min svensktalande ryska kompis hur jag genomlevde min barndom. Nej, min vänner! Jag växte upp i en kärnfamilj. Jag syftar på de mörkbruna och gula arabeskerna på väggarna, de storblommiga sängkläderna och tapeterna, kinaskorna, cobratelefonen, LP-spelaren och Sverige-tröjan som min pappa använde tills den hängde i remsor på kroppen på honom.
Dånande skrattsalvor hördes i salongen när diskussionsvågorna svallade över kollektivhusets middagsbord angående den rätta livsstilen och när planer smiddes inför den kommande socialistiska revolutionen. Toffelhjälten Göran fick till och med applåder när han på filmduken slängde ut sin lättfotade flickvän från kollektivhuset, mitt framför näsan på de andra klasskämparna och den alkoholiserade f.d. maken och dennes olycksbroder.
I vanliga fall brukar ryssarna bara applådera när de stora stjärnorna har uppträtt på teater- eller balettscenen.
Mest ungdomar, men även enstaka personer som kunde vara deras lärare eller fritidsledare, hade kommit för att titta på filmen "Tillsammans", i vilken ett gäng frigjorda unga svenskar lever tillsammans under förhållanden som ligger mycket nära den ryska uppfattningen om innebörden i begreppet "den svenska familjen".
Jag hade kommit för att visa min svensktalande ryska kompis hur jag genomlevde min barndom. Nej, min vänner! Jag växte upp i en kärnfamilj. Jag syftar på de mörkbruna och gula arabeskerna på väggarna, de storblommiga sängkläderna och tapeterna, kinaskorna, cobratelefonen, LP-spelaren och Sverige-tröjan som min pappa använde tills den hängde i remsor på kroppen på honom.
Dånande skrattsalvor hördes i salongen när diskussionsvågorna svallade över kollektivhusets middagsbord angående den rätta livsstilen och när planer smiddes inför den kommande socialistiska revolutionen. Toffelhjälten Göran fick till och med applåder när han på filmduken slängde ut sin lättfotade flickvän från kollektivhuset, mitt framför näsan på de andra klasskämparna och den alkoholiserade f.d. maken och dennes olycksbroder.
I vanliga fall brukar ryssarna bara applådera när de stora stjärnorna har uppträtt på teater- eller balettscenen.
RR 14 - Filosofen i vaktkuren
I vaktkuren till studenthemmet arbetar en filosof. Han bjuder på te och talar om den europeiska tankens filosofer. Och så talar han om manlighet. Han ägnade fem år av sitt liv åt att söka efter sin identitet. Efter skolan valde han att bli proletär. Han arbetade på fabriksgolvet och det fick honom att känna sig som en riktig man. Sedan gjorde han lumpen. Under hans militärtjänstgöring rasade Sovjetunionen samman och det "uppstod en ny värld", som han själv uttrycker det. Filosofen definierar denna värld som borgerlig, med penningen som sammanhållande kitt mellan individerna. Hans arbetsgivare föreslog att han skulle läsa till ingenjör på distans. Han gjorde det, men tyckte inte att studierna var intressanta, så han betalde mutor istället för att plugga till tentorna och fick ut sitt diplom. Under studietiden arbetade han som stridsinstruktör för de värnpliktiga. En gång om året brukade de värnpliktiga på hans regemente gå till barnhemmet med presenter till barnen. Han tyckte mycket om barnen där på barnhemmet och det fick honom att ta anställning som gymnastiklärare på en skola. Då formades beslutet att börja läsa filosofi på universitetet. Förutom att vara doktorand i filosofi så är han en helt vanlig ung ryss som har två olika jobb som väktare för att få ihop pengar till levnadsomkostnaderna. Han tränar boxning i studenternas boxningsklubb två gånger i veckan. Under hans tid som student var träningen ett krav för att han skulle beviljas statligt stipendium, men numera tränar han mest för att behålla konditionen. De dagar han inte arbetar går han till biblioteket eller super tillsammans med kompisarna. Han hoppas på att en dag få undervisa i filosofi på universitetet. Filosofen i vaktkuren är den manlige förebilden för en ung förstaårsstudent, som ofta ses sitta på auskultation i vaktkuren. Förstaårsstudenten bor i samma rum som studenthemmets knarklangare och korridorens sällskapligaste kille. I det rummet hittas det ständigt på bus och små upptåg och nästan varje kväll är det fest. Jag tror att det är ett problem för den unge förstaårsstudenten att det inte finns några läsplatser vare sig på studenthemmet eller på fakulteten. Han är en så kallad "budgetstudent", dvs. han har tilldelats en statligt betald universitetsplats. Om han försummar lektionerna och tentorna kommer värnpliktsbyrån på fakulteten att kalla in honom till militärtjänstgöring och hans universitetsplats kan säljas till en betalande student. Men om förstaårsstudenten har tillräckligt rika föräldrar så behöver det inte vara något problem att han inte har något ställe att plugga på. Det är en allmänt spridd uppfattning att det går att köpa godkända universitetsbetyg. Om jag själv vore rysk arbetsgivare skulle jag kräva speciella tester av de jag tänker anställa, alternativt att de har gått en speciell utbildning, vars kvalitet jag själv kan bevaka.
